Får se vart det tar mig, företagsledare, chef, ensamstående mamma, singel, entreprenör, trädgårdsälskare, naturlig, naturen, känslor, besvikelse, glädje (hoppas)
Jag vet inte med dig, mig har det under det senaste året varit en ständig kamp. Missförstå mig inte nu! Jag har ett bra liv. Mina barn klarar skolan riktigt bra, mina djur mår bra, vi äter bra, har tak över huvudet och räkningarna blir betalda i tid. Kampen handlar inte alls om det privata, utan arbetet.
Nog blir man lite ledsen, när man lagt ner hela sin själ i att starta ett företag som skal ge människor möjligheten att arbeta med det de älskar och dessutom få hyggligt betalt. När jag började berättade min revisor att jag hade en önskan om att ha 13 anställda. Detta har mångfalt fördubblats då de funnits 80 anställda. Men... man ska inte glömma ju fler kockar desto jobbigare soppa. 13 hade kanske varit bra nog, men efterfrågan krävde fler. Nu ska jag inte önska mig endast 13 anställda, med risk för att många skulle säga upp sig utan närmast att attityden då var annorlunda. Då var man glad över sitt arbete, man värnade om företaget och tog eget ansvar över sin egen arbetstid och sitt arbete. Men ju fler anställda desto mer missnöje, mindre eget ansvar och en väldig massa skylla ifrån sig.
Så här sitter jag nu, men någon sorts vuxendagis som innebär att jag inte bara måste hjälpa dem att läsa schemat som sett likadant ut i 10 år, hjälpa dem att läsa lönespecen,, trots att et tydligt står vad ersättningen är för, ringa och väcka anställda som skulle ha varit på jobbet, påminna anställda om att arbetstiden är från ett klockslag till ett annat och inte 2 h tidigare, att när man är på arbetet är det arbetet man ägnar sig åt och inte en massa annat. De verkar inte fatta att deras brist på arbetsmoral, fuckar upp mitt företag som jag investerat massor med både pengar c framförallt tid i, och detta gör de med ett morr. Om jag hade fått en krona för varje timma jag arbetat under de 15 år jag haft mitt företag hade jag varit miljonär i dag, även jag betalt skatten...
Varje månad ser jag anställda som har betydligt mycket mer i lön än jag trots att jag fått arbeta med att de ska komma in på sina arbetspass. Jo, jag vet att det är mitt egna fel, men om en anställd inte gör sitt arbete, missar vi en massa kunder och missar vi en massa kunder är det mig det drabbar.
Under det senaste året har jag uppenbarligen varit fritt villebråd. Vem som helst får ge sig på mig hur som helst, för det finns ju inga lagar som reglerar detta mer än avsked. Men om jag som arbetsgivare ens hade andats de orden vissa av de anställda har tagit i sin mun, hade stämningarna haglat in. Man är väldigt rättslös som arbetsgivare.
Jag är en person som tror på ris och framförallt ros. Men hos mina anställda får man inte kritisera någon (självklart i enrum) utan att få en rejäl skrapa tillbaka om hur hemsk man är. Skulle jag sedan öppet ge positiv kritik till någon, får jag höra att jag är anklagande mot andra. Hur kunde det bli så? Ändå är detta min vardag. Hur jag än vänder mig har jag rumpan bak och ingenting jag gör är någonsin bra. Detta är något jag har fått leva med dagligen under det senaste 1-1,5 året. Detta gör något med människor!
I dag orkar jag inte gå in i det forum jag har skaffat till de anställda för att de ska kunna kommunicera med varandra, jag vågar knappt öppna min mail och jag orkar inte ha ljudet på på telefonen trots att jag vet att de anställda inte har det numret. Ska det vara så här?
Är det verkligen så att bara för att man investerat en massa ekonomi och tid, ska människor få spotta på mig? Vad hände med respekten?
Jag har turen att ha 4 st anställda som gör det arbete jag ensam gjort i en väldig massa år. Men nu börjar även dem att krokna, så hittills är det endast 2 som kan köra ”fullt ut”. De andra har blivit brända av en ofattbara situationen med vuxna människor, dä man ska agera vuxendagis, vilket knappast gör att företaget växer.
Jag har så kapitalt tröttnat på mitt arbete trots att det är det företag jag startat. Jag orkar knappt ens höra talas om det och vill inte/orkar inte prata om vad som händer i företaget. Om jag skulle gå i konkurs i morgon så hade det inte spelat någon roll. Men vi har för god ekonomi för det, vilket innebär att jag då måste göra ett aktivt val av att lägga ner företaget.
… men då kom jag på lösningen... Låt företaget leva vidare. Låt de anställda ta hand om allt förutom betala räkningar och löner samt fakturering och sök dig ett annat jobb. Det andra jobbet får ju inte vara på heltid och inte tillsvidare utan endast för en viss period, tills jag har fått andra visioner.
Det första jag gjorde efter att ha kommit till den insikten var att gå ut på www.ams.se för att leta upp lite trevliga arbeten. Efter att ha arbetat hemifrån i 15 år, kan det vara skönt att träffa lite folk, eller så är det bara jobbigt.
Efter att ha fyllt i vilka regioner jag kunde tänka mig att arbeta, hittade jag jobbet. Jag fyllde i alla uppgifter de ville ha och jag tror faktist att de redan där testade de sökande då uppgifter som skulle fyllas i låg under andra flikar. Men jag hittade uppgifterna att fylla i. Nu måste jag vänta 2-3 dagar innan jag får svar och får tilldelade uppdrag, för detta arbete handlar om att arbeta på uppdrag vilket passar mig perfekt. Nu håller jag tummarna hårt!
Så till alla andra företagare som blir mobbad av personalen, se din möjlighet och ge dig en chans genom att ta ett annat arbete. Dels kan du ge någon annan i personalen det du skulle ha tjänat, eller det du får in på det andra arbetet, för att sköta det du gör. För mig var det blotta tanken på att någon annan ville ha mig, som fick mig att känna en gnutta glädje igen. Detta trots att jag inte fått något svar.
Hoppfull Skumgumma
